Jag brukar stå ut med de flesta patienter; psykiskt sjuka, fräsiga, snäsiga, otrevliga, påverkade. Jag brukar tänka att deras beteende har en orsak eller att de helt enkelt behöver lite kärlek, en kram eller ett par vänliga ord för att svalna. Men det finns en grupp patienter som jag inte tål. Vars åsikter jag inte kan förstå, jag inte vill förstå. Jag blir bara arg och illa berörd.
Idag hade jag två såna patienter. Rasister. Som inte kunde hålla inne med sina åsikter utan måste öppna käften och släppa ut en massa dynga om att allt är "utlänningarnas" fel. De som kommer till Sverige och får samma vård som svenskarna som arbetat och betalat skatt hela sina liv. En av dagens rasister hade blivit felbehandlad av en svart läkare. Kolsvart var han, du förstår ju att det blev fel.
Nej det förstår jag inte. Och jag tror inte att rasisterna förstod att de fick sämre vård än de andra patienterna på mitt arbetspass heller. Men det fick de. Och i mitt hjärta har de ingen plats. Alls.
Jag vet att jag borde gräva ner stridsyxan, koppla på proffessionaliteten och tänka klokt och logiskt när jag träffar de här idioterna men jag kan inte. Jag går igång på alla cylindrar och måste bara fly från rummet. Jag fattar inte hur människor vågar prata sådär! De har ingen aning om vem jag är, varifrån jag kommer, vem jag lever med eller vad jag har för åsikter. Jag tycker att det är sjukt att komma in på ett sjukhus och fläka ut en massa rasistiska åsikter till en sjuksköterska! Sånt får man väl gagga med någon annan om liksom.
Tycker ni att man som sjukvårdspersonal ska gå in i diskussion med en rasist eller ska man knyta näven i fickan och springa ut som jag gör? Vore intressant att höra vad ni tycker!
Jag råkade i lite gräl med min seminariegrupp om det där för några månader sedan. Jag hävdade att man aldrig kan gömma sig i sin profession helt och hållet. Skulle jag exempelvis tvingas vårda Anders Behring Breivik så skulle han inte få lika "kärleksfull" vård som Gulliga Lilla Elsa i rummet brevid. Hur mycket jag än skulle försöka så skulle min avsky lysa igenom. Där fick jag mothugg från både lärare och övriga studenter som ansåg att man minsann ska vara professionell. Och visst kan jag vara professionell, jag skulle inte stå och titta på medan han låg och dog. Men visa kärlek och omtanke? Herregud - det finns gränser. Huruvida man ska diskussionen dock - det är en svårare fråga. Jag skulle nog säga till: "Sådär vill jag inte att du pratar med mig". Men någon djupare diskussion skulle jag nog inte ge mig in på.
SvaraRaderaJag tycker alla har rätt till samma vård. Men som sjukvårdspersonal ska man inte behöva ta skit bara för att man har skyldighet att ge alla samma vård. Patienter har inte rätt att bete sig hur som helst bara för att personalen har skyldighet att behandla. Det är inte det sjukvården handlar om.
SvaraRaderaJag skulle ha svårt för att hålla mun. Kanske. Jag tror det, men samtidigt kan jag tycka att det vore fruktansvärt oproffsigt att bete sig så som personal. Men, å andra sidan är vi bara människor oavsett om vi är den som behandlar eller den som blir behandlad.
SvaraRaderaJag skulle försöka vara tyst, le lite kanske och gå.. inte svara.. inte lyssna.. göra det jag är där för att göra sen lämna.. kanske försöka byta med andra ssk på avdelningen..
Det finns ingen anledning att tolerera sånt skitsnack. Man har all rätt att be dem hålla sina åsikter för sig själva, vi är inga slasktrattar bara för att vi är syrror. Jag skulle absolut be dem vara tysta, det kan man göra på ett proffsigt sätt. Samma kvalite i vården får de, men det finns inget i mitt anställningskontrakt som säger att jag måste ge mitt hjärta. Det svåraste jag varit med om var dock inte rasism, det var att vårda ett barn som blivit misshandlad av sin mor. Och ha morsan sittande brevid sängen.... Då kände jag att jag inte skulle öppna munnen mer än absolut nödvändigt, för då hade det hoppat både gröna, blåa och svarta grodor ur munnen på mig.
SvaraRaderaMan ska aldrig låta sin proffsroll gå för långt för man bestämmer själv var man måste säga till att det går för långt.
SvaraRaderaJag skulle nog vara tyst och lyssna in situationen men vad det gäller en sån människa som Breivik så ska vårdpersonal ha rätt och vägra vårda en sån.
Att vara vårdpersonal är knepigt....men vi är iallafall i slutändan människor med känslor.
Jag håller inte med FLAK om att vi ska ha rätt att vägra vårda dom som inte passar. Om valet står fritt kan vi nog börja räkna dagarna tills te.x rasister börjar vägra vårda människor av icke-svenskt ursprung.
SvaraRaderaMen givetvis måste vi få sätta gränser någonstans och säga bestämt att "detta vill jag inte att du prata om med mig".
ÅÅÅ whitelady77! Det hade jag också tyckt varit jättejobbigt.
SvaraRaderaDet finns många etiska dilemman inom hela vårdarbetet, och jag känner att det vänder sig obekvämt i mig när vi inte ska tillåtas vara människor. Inte så att vi ska ha rätt att svära åt folk vi inte gillar eller delar åsikter med......men känslor måste man ju få ha? (även om det ibland är klokast att dölja dem väl)
Jag skulle personligen ha kunnat vårda breivik, utan att kommentera, jag kanske inte hade varit världens käckaste just det arbetspasset, men han hade fått adekvat vård. Dock är det värre med misshandlade barn, pedofiler, eller aborter. Jag vet att det är fruktansvärd dubbelmoral (eftersom jag själv skulle vilja ha möjlighet till abort), men jag skulle inte vilja assistera vid en, särskilt inte en sen.
Listan kan göras lång, på otrevligheter i beteenden, som man möter som professionell inom vården. När man gör det, så tycker jag att man ska tänka på vad som är ens uppgifter, rent konkret, och utföra dessa på bästa sätt. Oavsett vem man vårdar. Mår man rent illa av någons uppförande, så tycker jag att man ska säga detta på ett neutralt vis, eller försöka byta arbetsuppgifter med någon, om man inte orkar. Bland det värsta jag har varit med om är att vårda unga psykiskt sjuka och sexuellt utnyttjade, där förövarna finns med som anhöriga
SvaraRaderaDet är svårt att vara tolerant mot de intoleranta...
SvaraRaderaEn liten sedelärande historia från danmark som min kollega berättade för ett par år sedan:
SvaraRaderaKollegan jobbade natt på en onkologavdelning och skulle vid ett tillfälle sätta blod på en patient. Patienten muttrade något om att han inte ville ha negerblod (min kollega är afrikanska från början), men kollegan fäste sej inte överdrivet vid det. Trots alltår man höra mycket konstigt från patienterna. Dock blev hon så pass berörd att hon ventilerade det med sin danska medsyster på skiftet. Denna blev rejält förbannad och flög upp, och stegade in till patienten och kopplade helt enkelt bort blodtransfusionen; "vill du inte ha negerblod i dej ska du jädrarimej inte ha något blod alls!". Märkväl att min kollega fr afrika aldrig skulle ha vågat göra nåt sånt. På morgonen gick den danska sjuksystern in till avdelningeschefen och berättade vad som tilldragit sej under natten. Chefen tyckte också att hon agerat helt rätt i denna situation.